Sedan jag slutade snusa för ca 1,5 år sedan så har min matchvikt kanske dragit iväg något. Det är inte så roligt att kanske behöva köpa ny kostym och andra kläder för att "musklerna" sväller. Kosthållningen är väl ok även om man inte slaviskt följer någon modell förutom recept från VV. Återstår då att börja röra sig lite mer. Måndagarna är vikta för badminton med gubbarna men då vi spelar dubbel så blir det inte så mycket flås som man kanske borde få.
Mina vänner har tidigare varit så vänliga att se till att jag har fått de kläder som behövs för att ge sig ut i löparspåret. Men det är ju så förbent tråkigt att springa. Min fru har nu hittat min svaga punkt och köpt en pulsklocka till mig. En fantastisk manick som synkas med datorn och man kan få fram all möjlig och omöjlig statistik. Helt plötsligt har det blivit ROLIGT att springa!
Om det nu inte var för mitt lilla muskelfäste i knät som gör det omöjligt att gå i trappor efter ett pass. -"Det är bara att träna bort", enligt omtänksamma fru. Att ha en sjuksyster i familjen gör att det inte slösas någon ömkan, inte på mig i alla fall. Hon har säkert rätt, det är bara att bita ihop.
Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar